Åh vad jag gärna hade skrivit en lång text om hur fantastisk sommar jag haft, om hur perfekt allt varit och hur sorligt det är att allt snart är över. Men jag ska ärligt säga att det här varit den längsta sommaren någonsin, en tid som känts som en evighet som aldrig skulle ta slut. Inte bara den längsta utan även den värsta.

Varje morgon har man vaknat i hopp om att allt ska vara som vanligt igen. Det har varit en jobbig tid med rädsla blandat med sorg i mängder. Men även ett och annat glädjande besked som fått en att behålla hoppet. Jag har förstått hur pass mycket människor i min närhet betyder och framförallt lärt mig att ta till vara på det jag har.

Från dagen då allt det här började har man insett hur lätt allt kan förändrats. På så kort tid. Jag har känt mig likt många andra jäkligt maktlös. Att stå på sidan av har varit jobbigt och bara det har gjort så himla ont. Det har och är fortfarande väldigt jobbigt. Det som skiljer nu mot då är att man nu vet att allt bara kan bli bättre. Man ser hela tiden framsteg och förhoppningsvis är allt snart som vanligt igen! Det hoppas vi alla på.

Jag har haft fantastiska vänner som funnits där hela tiden och som fått min sommar att bli lite mer än bara en jobbig tid. Så även om sommaren 2012 kommer förknippas med allt jag nämnde över så har jag några härliga minnen att plocka med mig.

Imorgon börjar skolan igen, vilket den här gången blir något helt nytt. Gymnasiet har alltid känts stort, men nu när man väl står här känns det inte alls lika stort. Men det blir bra med lite nytt nu.